jeannaochvilja

Following takes place between 6am and 10pm...

Lagen om alltings jävlighet, en förbannelse vilade över mig, pms, övertrötthet, höstdepression eller vad tusan det kan ha varit för något som tog mig i besittning igår. Jag har nog aldrig varit med om en dag då allt gå så käpprätt åt helvete som det gjorde igår. Det ända som faktiskt gick ganska bra var tävlingsritten och det var ju tur. Nu börjar historian:

Jag tävade ju Vilja i SB:1 på Djursholm i fredags kväll, sent! Hon gick riktigt bra, vi fick 65,5% och kom andra utanför placering (men de två första utanför placering får en rosett av dressyrringen så vi fick en liten rosett ändå) i ett riktigt tufft startfält. Jag är jättenöjd. Piafferna funkade, passagen sådär, men framför allt så gjorde hon de sju bytena utan problem!

Men när jag var på väg hem sent, sent, runt 12 på natten så börjar en varningslampa i bilen lysa: STOP. Jag stannade och läste i instruktionsboken att då ska man stanna omedelbart, men det var ju inte öppet någonstans så jag rullade försiktigt iväg och kom faktiskt hem.

Gulliga, gulliga Mads sa att jag fick låna hans bil till dagen därpå, jag skulle jåka från Segersta halv 8 på morgonen och starta Liza i St: George. Så jag skriver ett meddelande och frågar om jag får låna Anna Bråkenhielms släp och det fick jag. När jag åker iväg halv 8 på morgonen visar det sig snart att Bettan har sprungit efter mig och jägarna har hittat henne ute vid stora vägen. Jag stannar på bensinmacken för att köpa frukost och när jag kollar in för att se om Liza är okej så har hon fått huvudet på fel sida mittstolpen och står böjd som fällkniv. Jag får trycka och pressa och verkligen ta i för att få huvudet på rätt sida om bommen igen. Då hade vi lossat den sidan iaf ;)

Ritten går riktigt bra (men det är också det enda som gick bra den dagen)! Hon fick 66, nåt och blev placerad 8:a i ytterligare ett tufft startfält.
Jag lämnade Liza på Djursholm, för jag tänkte att om Vilja ska starta i morgon så är det bäst att Liza står kvar här, de blir ju så tokiga om de åker tillsammans till tävling. Så jag byter startordning på dem och ändrar dagboxen till en meetingbox och börjar köra hemåt. När jag kommer till macken i bålsta så städar jag Mads bil för jag tyckte att det var en fin gest när han hade varit så snäll och lånat ut den. På morgonen när jag stannade på samma mack hade jag sett att det låg en medalj i kaffemuggshållaren, jag hade inte riktigt noterat vad det var för medalj, men jag hade för mig att det var SM-guld medaljen från förra årets lag-SM. Men när jag kommer hem till Segersta efter att ha städat ur bilen ser jag att, va fasen, medaljen ligger ju inte kvar. Jag letar febrilt efter den men den är spårlöst försvunnen. Jag drar mig till minnes att kaffekoppen var lite tung när jag slängde den, men jag hade lagt en muffins i den så jag tänkte att det kanske var därför. Jag ber för mitt liv att det inte ska vara SM-guld medaljen utan ett DM-brons eller nåt.

Men det verkar som om allt jag tar går söder (mobilen funkade knappt på hela dagen, en sopkvast gick sönder när jag använde den). Lastbilen hade en trasig drivrem så den får inte gå mer förrän den är lagad. Jag ringde och strök Vilja för jag insåg att det inte kommer att gå ihop. Då säger den jag pratar med: MEN GUD VAD DU KRÅNGLAR.

När jag hade lagt på hamnade jag i totalt upplösningstillstånd, tänkte att alla måste tro att jag är helt galen, det kanske jag är också. Jag vågade inte ta min egen bil bort till Djursholm igen för att sköta om Liza för jag tänkte att den kommer rasa ihop och då tänkte jag men det här är ju sjukt, har jag tvångstankar, jag kände mig fullkomligt gaaaaaalen, jag var nära att ringa mamma och be henne lägga in mig på psykakuten. Sen ringde jag Jessica som stöttade mig jättebra, underbara jessica! Men hon sa att det var nog SM-guldmedaljen, då började jag stortjuta och skatta på samma gång. Så otroligt absurt.

Jag vågade iaf inte ta min egen bil bort till Djursholm utan lånade Mads. På vägen får jag höra att det har varit en trafikolycka på E18 och att folk har stått i kö i 2 timmar och det var ett täcken, jag skulle inte åka dit. Men jag var nästan vid macken i bålsta så jag åkte dit och bad att få leta igenom deras sopor efter en SM-guldmedalj som förmodligen hade fastnat under en kaffemugg som jag hade slängt där tidigare under dagen. Jag fick ett par gummihandskar och gick och rotade igenom 10 sopsäckar med korvar, mos, kaffesump, gamla kaffekoppar, men ingen guldmedalj. Jag går tillbaka in och frågar när de hade tömt soporna, och det var ju klockan två, jag hade varit där efter det. Så jag pekar ut den soptunna jag slängde kaffekoppen i och jag och shellarbetaren står tillsammans och rotar i soporna och då klirrar det till!!!!! Där var den! Ah, vilken lättnad!

Där stod jag rödgråten, skitig och med medaljen i handen, de måste tyckt att jag var helt tokig.

Men nu hade jag bestämt mig för att inte åka ut på E18 och sitta i kö i 2 timmar. Snälla, snälla Lotta Esping fick ta hand om Liza och ge Liza av hennes hö, sätta på täcke och ge vatten. Vilken tur att man har folk som ställer upp för en. Jag åkte hem och störtade i säng. Idag vaknade jag och kände direkt att det var en helt ny dag, jag mådde mycket bättre även om jag har ögon svullna som meloner när jag har gråtit.
Liza gick fantastiskt bra idag i hennes andra Intermediaire I (I den första sa hon upp sig i serien i vartannat och började backa). Men nu gick hon så fint och var så himla duktig. Hon fick 68,5% och ledde efter att hon hade gått. Sen gick 3 stycken om och vi blev 4:a i Intermediaire I på elittävling. Wow wow wow!!!! Glad som tusan sitter jag nu här och äter äppelpaj och är glad att idag inte är som igår :)


Tusen, tusen tack alla som hjälpte mig igår!!!!