Nu är vi pa Fleyenhof
Igar kväll vid 7 anlände jag, Vilja och Liza Fleyenhof. En familjemedlem saknas, Bettan, det känns helt klart!
Stormen fortsatte att förfölja oss. Danmark var ett helvete att köra i, när kom pa färjan i Rödby upptäckte jag att jag var helt slut i armarna och hade stickningar i händerna för att jag hade hallit sa hart i ratten. I Tyskland blev det lite bättre. Sen rakade vi ut för kö, men det far man ju nastan räkna med när man aker pa autobahn i Tyskland.
Efter 10 timmar i lastbil närmade vi oss till slut Fleyenhof, da blev jag omkörd av Hubertus som vinkade glatt, när jag kom fram visade han var jag skulle sta och hjälpte mig att ta in Liza sa att jag kunde ta Vilja. Han är sa snäll Hubertus!
Man har ju ganska mycket tid att tänka pa när man sitter ensam i lastbilen i 18 timmar. När jag tittar i backspegeln ser man ibland nosarna pa hästarna genom fönstret bak till hästutrymmet. Man ser dem oftast när de gnabbas och det fick mig att tänka pa att de verkligen är som ett syskonpar de där tva. Vilja är storasyster och Liza är den lite kaxiga lillasystern. Eller Liza har ett sant där naturligt bra självförtroende som lillasystrar kan ha (inte jag däremot). Hon är superbra pa det hon kan och det hon inte kan vill hon inte göra alls. Sa var det ju tex med piaffen, men nu kan hon den nog snart och da hoppas jag att den kommer bli bra. Liza är ju ocksa söt som socker, vacker som en dag och stralar som en stjärna. Om jag skulle vara Vilja skulle jag vara lite avundsjuk pa Liza. Trots alla Lizas fantastiska attribut har ända Vilja tagit ett steg ännu längre in i hjärtat pa mig. Jag älskar den hästen. Men det är klart att jag älskar Liza ocksa, men inte riktigt pa samma sätt.
Detta ledde mig in pa att fundera pa vad älska egentligen är. Det är väl en utsliten diskussion, men... Är de man älskar de man inte tror att man klarar sig utan. Familj, vänner, pojkvän/flickvän. Fast även om man inte tror det sa klarar man sig ju utan nästan allt (nja inte mat och kläder och det älskar man ju förstass ;) ) Men om det skulle vara sa skulle man da inte älska nagon? Det ligger ju mycket i hur man själv värderar begreppet. Men da tänkte jag att de som inte lägger sa stort värde i begreppet och älskar ditten och datten och varenda liten avlägsen bekant, älskar de egentligen mer eller är känslan den samma? Om det nu är sa att man älskar mer sa är det ju mycket roligare att vara en sadan människa som älskar alla än en som gar runt hela livet utan att älska nagon.
Kanske det har nagot med signalsubstanser i var komplexa hjärna att göra. Tänk att man bara kan sitta och tänka sa där, det är komplext, och hjärnans komplexitet och signalsubstanser hit och dit är ju i princip vad jag gör mitt exjobb pa, men da slutade jag tänka för det ville jag inte tänka pa.
Japp, det var filosofiska hörnan i min lastbil. Haha. Idag har jag bara joggat hästarna. Vilja var vild, hon blir tokig sa fort jag gar in till Liza för da tror hon att jag ska ta Liza ifran henne. Oroliga storasyster. Men det gick nog nästan bättre än jag trodde att rida henn. Sist jag hade med dem tillsammans var i Mariefred pa tävling för tva ar sedan. Det var en kata(leis Vilja)strof. Vilja var tokig, stod pa bakbenen och sparkade i boxen när Liza var ute och stod pa bakbenen och gjorde caprioler ut fran framridningsbanan när hon själv reds. Jag tror inte Hubertus uppskattar de konsterna. Men hon var faktiskt okej idag. trippig i skritten och het i trav och galopp, men inga tokerier. Värre blir det när jag tar ut Liza tänkte jag och lindade in Vilja sa gott jag kunde sa att hon inte skulle göra sig illa i boxen när hon försöker riva den. Men det gick ocksa ganska bra. Paranoida Jeanna far nog ga och lägga sig nu sa far min normala personlighet entra scenen.
Tjipp och hajk!
Hade bilder pa hästarna i deras boxar, men mobilen verkar inte vilja anslutas här pa internetstället, far se om jag far ordning pa det till nästa gang.
Stormen fortsatte att förfölja oss. Danmark var ett helvete att köra i, när kom pa färjan i Rödby upptäckte jag att jag var helt slut i armarna och hade stickningar i händerna för att jag hade hallit sa hart i ratten. I Tyskland blev det lite bättre. Sen rakade vi ut för kö, men det far man ju nastan räkna med när man aker pa autobahn i Tyskland.
Efter 10 timmar i lastbil närmade vi oss till slut Fleyenhof, da blev jag omkörd av Hubertus som vinkade glatt, när jag kom fram visade han var jag skulle sta och hjälpte mig att ta in Liza sa att jag kunde ta Vilja. Han är sa snäll Hubertus!
Man har ju ganska mycket tid att tänka pa när man sitter ensam i lastbilen i 18 timmar. När jag tittar i backspegeln ser man ibland nosarna pa hästarna genom fönstret bak till hästutrymmet. Man ser dem oftast när de gnabbas och det fick mig att tänka pa att de verkligen är som ett syskonpar de där tva. Vilja är storasyster och Liza är den lite kaxiga lillasystern. Eller Liza har ett sant där naturligt bra självförtroende som lillasystrar kan ha (inte jag däremot). Hon är superbra pa det hon kan och det hon inte kan vill hon inte göra alls. Sa var det ju tex med piaffen, men nu kan hon den nog snart och da hoppas jag att den kommer bli bra. Liza är ju ocksa söt som socker, vacker som en dag och stralar som en stjärna. Om jag skulle vara Vilja skulle jag vara lite avundsjuk pa Liza. Trots alla Lizas fantastiska attribut har ända Vilja tagit ett steg ännu längre in i hjärtat pa mig. Jag älskar den hästen. Men det är klart att jag älskar Liza ocksa, men inte riktigt pa samma sätt.
Detta ledde mig in pa att fundera pa vad älska egentligen är. Det är väl en utsliten diskussion, men... Är de man älskar de man inte tror att man klarar sig utan. Familj, vänner, pojkvän/flickvän. Fast även om man inte tror det sa klarar man sig ju utan nästan allt (nja inte mat och kläder och det älskar man ju förstass ;) ) Men om det skulle vara sa skulle man da inte älska nagon? Det ligger ju mycket i hur man själv värderar begreppet. Men da tänkte jag att de som inte lägger sa stort värde i begreppet och älskar ditten och datten och varenda liten avlägsen bekant, älskar de egentligen mer eller är känslan den samma? Om det nu är sa att man älskar mer sa är det ju mycket roligare att vara en sadan människa som älskar alla än en som gar runt hela livet utan att älska nagon.
Kanske det har nagot med signalsubstanser i var komplexa hjärna att göra. Tänk att man bara kan sitta och tänka sa där, det är komplext, och hjärnans komplexitet och signalsubstanser hit och dit är ju i princip vad jag gör mitt exjobb pa, men da slutade jag tänka för det ville jag inte tänka pa.
Japp, det var filosofiska hörnan i min lastbil. Haha. Idag har jag bara joggat hästarna. Vilja var vild, hon blir tokig sa fort jag gar in till Liza för da tror hon att jag ska ta Liza ifran henne. Oroliga storasyster. Men det gick nog nästan bättre än jag trodde att rida henn. Sist jag hade med dem tillsammans var i Mariefred pa tävling för tva ar sedan. Det var en kata(leis Vilja)strof. Vilja var tokig, stod pa bakbenen och sparkade i boxen när Liza var ute och stod pa bakbenen och gjorde caprioler ut fran framridningsbanan när hon själv reds. Jag tror inte Hubertus uppskattar de konsterna. Men hon var faktiskt okej idag. trippig i skritten och het i trav och galopp, men inga tokerier. Värre blir det när jag tar ut Liza tänkte jag och lindade in Vilja sa gott jag kunde sa att hon inte skulle göra sig illa i boxen när hon försöker riva den. Men det gick ocksa ganska bra. Paranoida Jeanna far nog ga och lägga sig nu sa far min normala personlighet entra scenen.
Tjipp och hajk!
Hade bilder pa hästarna i deras boxar, men mobilen verkar inte vilja anslutas här pa internetstället, far se om jag far ordning pa det till nästa gang.
Kommentarer
Postat av: Paula
jag saknar fleyenhof sjukty mkt och blir jätteavis att läsa att du e där... nästa gång får du ta med mig som hästskötare!
Trackback
